Magdalena Anderssons tal vid Förintelsens minnesdag

Sveriges riksdag, 25 januari 2024

Observera att det talade ordet gäller.

Tack för ordet!

Och tack till alla er som engagerar er och bidrar till att hålla minnet av Förintelsen vid liv;

Här i riksdagen förstås.

Men inte minst runt om i vårt land, i Europa och i världen.

Och ett särskilt djupt tack till er, Dina och Jovan Rajs.

För att ni delar med er och berättar om det som hänt.

För era vittnesmål är den starkaste påminnelse vi har.

Om vad som skedde.

Hur det gick det till.

Men kanske framförallt:

Om vad som krävs av var och en av oss;

För att det aldrig;

Aldrig ska ske igen.

***

Tack vare vittnesmål som era går det inte för någon att blunda.

Det handlar om livsviktig kunskap.

Inte minst om hur den systematiska förföljelsen av judar inte startade i det stora, samhällsomvälvande.

Utan tvärtom.

De fruktansvärda illdåd som utfördes i koncentrationsläger som Dachau, Sachsenhausen och Auschwitz-Birkenau föregicks av en gradvis förändring.

Av att gränserna förflyttades steg för steg.

Lite grand varje dag.

Först i det lilla.

I orden.

Fördomarna.

Lögnerna.

Den hatiska propagandan.

Avhumaniseringen.

Först därefter;

I handling och aktion.

Bojkott av judiska butiker.

Allt mer begränsade möjligheter till utbildning.

Förbud mot att tjänstgöra som läkare, lärare och redaktör.

Till sist, allt mer osminkat:

Den nazistiska visionen om ett judefritt Tyskland.

Rasteoriernas intåg i den praktiska politiken.

Bokbålen.

Nürnberglagarna.

Kristallnatten.

Våldet.

Morden.

Alla de utstuderade grymheter och brott mot mänskligheten som blev Förintelsen.

Och låt oss påminna oss, inte minst i vår tid:

Det började i det lilla.

I orden, i hatet;

I allt för många människors tystnad.

***

Det är vår skyldighet att minnas.

Vårt gemensamma ansvar – ett löfte som inget annat.

Inte minst nu;

När vi åter ser hatet gödas efter Hamas fruktansvärda terrorattack – och det efterföljande kriget.

Och det är ett läge som utnyttjas.

Av islamister, högerextremister och andra extrema grupperingar.

Mörka krafter som spär på den redan existerande antisemitismen;

Allt för att åter piska upp hatet, hoten och otryggheten.

För att splittra vårt samhälle.

Ställa människa mot människa.

Men dessa hatets lakejer;

De ska aldrig mer få lyckas.

I Sverige är det judiska livet en lika självklar som omistlig del av vårt samhälle.

Av vårt land.

Och kampen mot antisemitism i alla dess former ska vara principfast och kraftfull.

Men de berättelser jag möter idag från svenskar med judisk bakgrund;

De speglar någonting annat.

Inte minst de ungdomar jag träffar.

Som en av dem sa till mig:

”Jag önskar bara att jag kunde ta en promenad med stjärnan runt halsen, utan att vara rädd”.

Det är ingen stor önskan.

Politiken har en viktig roll att spela, inte minst i att säkerställa resurser.

Till säkerhetshöjande åtgärder för judars trygghet.

Till utbildning som Förintelsemuseet och Forum för levande historia.

Till hågkomstresor.

Är det någon gång vi borde satsa på fler hågkomstresor, så är det väl nu.

Men lika viktigt är ansvaret som var och en av oss varje dag måste ta.

Gränssättning och nolltolerans mot antisemitism i alla dess former.

Mot alla former av rasism.

För man kan inte minska hatet mot en grupp, genom att öka det mot en annan.

Hat fungerar inte så.

Det är som ett virus som sprider sig – om inte var och en är med och sätter stopp.

I det stora och i det lilla.

”Det största ansvaret är att aldrig vara en åskådare. Utan alltid säga ifrån.”

Så uttryckte sig överlevaren Hédi Fried.

Så låt oss visa att vi är en massiv majoritet av svenska folket;

Som vill hedra det historiska löftet om att göra allt i vår makt;

Så att hatets krafter aldrig mer får chansen.

Som alltid står upp för judars rätt i Sverige – och i världen.

Tack för att ni har lyssnat.